Nytt år, nytt försök.

Förra sommaren försökte vi oss på att gå upp för tornet i Stockholms stadshus.

En såndär grej som man bara måste ha gjort som Stockholmare.

Vi var väl inte sådär ihärdiga, men vi misslyckades varje gång förra året.

Den gången vi var närmast var det så mycket kö, så beräknad tid var ca 2 timmar...

Idag sken solen och vi hade inte nåt inplanerat så vi tyckte att vi skulle satsa på ett nytt försök.

Fullt med turister i år igen, men nu så var kösystemet borttaget och nu släpper man in en grupp på 30-35 personer åt gången. Man kunde förköpa sin biljett också och när vi kom visade det sig att det var över två timmar kvar till den visningen som det fanns lediga platser på.

Först tackade vi nej, vad skulle vi göra i två timmar där?

Men efter att gått ut och satt oss i solen en stund kom Micke på att han var hungrig.

Så då bestämde vi att gå och äta och sen komma tillbaks och gå på visningen. Så vi gick tillbaks och köpte våra biljetter.

Micke har, sen han gick på semester för två veckor sen, konstant tjatat om indisk mat. Han älskar nämligen det. Jag gör det inte. Under våra tio år tillsammans har vi ätit indiskt engång. Jag visade välvilja.

Eftersom jag inte var så där jättehungrig så fick Micke bestämma helt själv, och till hans stora glädje låg hans favoritindiska bara en stenkast från stadshuset; Indian Curry House.

Indian Curry House  ser inte mycket ut för omvärlden, men jag åt den godaste grytan jag har ätit på länge där!

Jag kommer defnitivt att besöka det stället flera gånger!

Micke mätt och belåten!

Så var det dags att ställa sig i kön till tornet.

Och sen gick det uppåt. Ja, det visste vi ju, men till en början så var det gott om utrymme och inte så jobbigt...

Här är prinsessan som tittar ut ur fönstret under St Göran och draken om ni har tänkt på det när man åker förbi..

Nu trodde jag att det inte var såå långt kvar, men tornet överraskade hela tiden. Till att börja med smalnade korridorrerna av ganska rejält.

Innan det blev sådär jättesmalt kom vi in i ett rum där det var fullt av statyer på helgon och andra personer som har betytt nåt för Stockholm under alla år som staden funnits. Alla övervakade av en gigantisk St Erik, Stockholms skyddshelgon, det gick inte att fota honom däremot för vart jag än ställde mig lyste lampor och bländade.

Härifrån är det fortfarande jättemånga trappor att gå upp... Turen är på ca 35 min. Dom räknar med att man ska ta sig upp och ner på 10 min one way, och så får man vara på toppen i 15 min. Men det finns ju så mycket att se i själva tornet och det hinner man ju inte..

Det var lite dåligt.

Sen smalnade vägen upp avsevärt.

Med jämna mellanrum fanns "fönser" dom fungerade förr som ljusinsläpp, det gör dom nu också tillsammans med laporna, men man kan stanna upp och njuta av utsikten på vägen också.

Sista trappan var väääldigt smal.

Och lodrät.

Jag försökte fota samtidigt som jag gick, eftersom jag hade slösat massa tid på uppvägen med att titta på alla andra saker som fanns där. När Micke och jag kom upp var gruppen redan ute för länge sen.

Jag kan tillägga att man har mjölksyra i benen när man väl är uppe.

Sista bilden tog jag ur ett ljusfönster på väg ner, men utsikten är fin.

Jag kom ut sist och gick in först, jag ville se lite mer saker som jag nästan fick springa förbi bara för att vara säker på att nå toppen. Nu när jag hade nått den kunde jag gå tillbaks och se det jag missade.

Jag trodde det skulle kännas bättre att gå nerför, men mjölksyran i benen gjorde sig påminnd på nedfärden också, så det var inte så lätt i dom många trapperna. Men det var inte så farligt heller, faktiskt.

Rummet med alla statyer sett högt uppifrån.

Moder Svea? Vet inte, men vem hon är så står hon och blickar ner på alla marmorbysen.

I själva tornet finns en träbyggnad som börjar ungefär på halva tegeltornet. Skulpturen visar hur den ser ut, man går upp för den när man ska ut, bakom skulpturen börjar  foten på det riktigt klocktornet.

När vi var nere och ute tog vi oss en prommenad längst kajen och tittade på båtarna.

Och var nöjda med att vi nu äntligen kunde bocka av Stadshuset i våran "Att göra innan man dör" lista.

 

Sus

22 juli 2012 23:31

Strongt jobbat att gå i alla trappor! Staffan är grymt avis. Det lär väl bli trappor för oss också snart...

Dina

23 juli 2012 10:51

Ja, det tycker jag! Det var värt det! Mjölksyran, alltså.. ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sommaren och hösten 2014 har inte riktigt varit mitt år. Av många olika anledningar har jag mest försvunnit från joredens yta, känns det som, utom då jag har varit på jobbet, där jag har varit så mycket jag har kunnat. Kanske mest för att slippa ta...

Igår var jag bjuden till Yvonne på girllmiddag. Meningen var väl att vi skulle laga mat tillsammans, men jag jobbade till kl 18- och jag tror att verken Yvonne eller hennes mamma hade lust att börja med maten så sent.  Så innan jag ens hade lämnat ...

Jag vet inte om det är såhär för alla när man blir äldre eller om det är bara jag. Man vill så gärna träffa och umgås med sina vänner, men tiden räcker inte till... När hamnade jag i den här negativa spiralen och hur tar man sig ur?   Då och då l...

Någonting jag aldrig har klarat under hela mitt liv är underklädesshopping. Jag tittar när jag är i butikerna men jag köper nästan aldrig. Bara när jag absolut måste och då blir det mer praktiskt och bekvämt än nåt annat. Kritiken haglar här hemm...

Jag har många vänner från Iran, Irak, Kurdistan, ja området däromkring och nästan alla frågar mig varför jag inte färgar med Henna. Och jag vet inte varför, jag bara gör inte det. Mitt hår skulle bli så mycket bättre om jag använde Henna.   S...