Grinchen som stal våran vår.

Enda sen förra veckan när hans biljett till Sverige bokades så har han tjatat över att han vill ha snö.

Det var ju 18 år sen som Sakis flyttade tillbaks till Grekland och har sen dess inte fått uppleva snön, stackars han... Så nu är det det enda han tjatar om. Och han blev bönhörd. Sen i fredags eftermiddag så har vädret varit kallt, blåsigt och snöigt.

Våren som var på väg innan fredags är ett minne blott.

I måndags, medans jag väntade in att det värsta snöfallet skulle avta så jag kunde gå till jobbet, ville Sakis att vi skulle gå ut och ta några foton som han kunde skicka ner till sin fru (som inte är imponerad av snö el kyla).

Vid ett tillfälle så hukade sig Sakis för att han ville få med sig Athos på kort. Athos däremot har svårt att stå still i mer än två sekunder så han började röra sig och jag flyttade med.

När vi sen kom in och tittade på korten höll jag på att skratta ihjäl mig, på alla kort är en gren framför ansiktet på Sakis.

Personligen tycker jag att de är dom bästa korten på honom! :-)

Fördelen (om det finns någon)  med att ha en emotionell handikappad man är att du kan vara säker på att denna kommer att sky varje form av situation att hamna i ett läge där han utsätts för känslor han inte kan hantera. Det gäller såväl hans egna som andras. Så när jag gick upp igår så hade Micke redan gett sig av. Utan ett väsen.

Jag gick ett varv i vårt hem och tittade på tomrummet efter honom och sen bestämde jag mig att lägga mitt fokus där det hörde hemmma.

På min förstfödde som fyllde 24 år!

Närmsta familjen slöt upp på restaurang Pong i stan för en födelsedagsmiddag.

Jag och Oliver på bussen på väg in till stan.

Jag och födelsedagsbarnet.

Efter på tok för mycket mat (och för mycket öl för vissa) vill personalen på Pong stänga och gå hem.

Men då var typ alla redan på gåvidare humör och vi gick i regnet genom gamla stan och hamnade på en Irländs klubb som jag just nu inte minns namnet på trots att jag har varit där flera gånger.

Mysigt, bra stämning, bra liveband och mera öl.

Mina älskade killar!

Min finaste AnnaMaria och deras fina kusin Carolin.

Jag funderade länge om jag skulle publicera det här kortet. Jag känner mig lite tvungen, trots otaliga försök att få Uffe att se ok ut åtminstonde på nåt kort så misslyckades vi. Så av alla hemska foton på honom från igår var det här det minst hemska...

Ok, jag blev inte så bra jag heller....

Japp, ni som vet ser rätt!

Det är min lillebror Sakis som är längst till vänster. Dagen till ära hitkommen från Grekland.

Det blev en sen natt och Stockholm visade inte direkt upp sig från sin bästa sida med regn, storm och, som pricken över i, snö under en och samma natt.

Welcome to Sweden! :-)

Jag masade mig ur sängen i lördags förmiddag bara för att mötas av en uppsjö flyttkartoner.

Micke hade börjat packa.

Trots att den här dagen var väntad och på nåt sett hade jag sett fram emot den, så var det inte så jag reagerade.

En våg av vemod och sorg sköljde över mig och mina tårar rann typ hela tiden.

Och trots att jag stod mitt i rummet så gick Micke förbi mig flera gånger "utan att se mig".

Tillslut var jag tvungen att ta mig ut ur huset för att överhuvudtaget kunna andas.

Två varv runt i booskogen blev det.

Kom hem igen, nä tårarna hade inte sinat.

Lagade mat och snyftade samtidigt i min ensamhet.

Kände att min ork sinat så jag la mig på sängen och då var det plötsligt någon som såg mig och kom till mig med en massa kärlek, Frasse!

Det fanns fler som ville göra mig på bra humör, ett helt gäng faktiskt som insisterade på att jag skulle komma in till stan och bowla med dem.

Jag kände inte som om jag skulle tillföra något possitivt till umgänget men samtidigt var allt bättre än att vara hemma.

AnnaMaria kom hem och vi pratade lite, plötsligt säger hon att hon ska med. Jag antar att det var som ett slags stöd, och kanske för att finnas där om jag behövde... Hon sa inget bara följde med.

En kväll med gänget, precis vad jag behövde! :-)

Efter att vi lämnat bowlingen, vet jag att vi gick vidare till ett annat ställe, men jag vet inte var...

Och efter att se på korten så verkade det som om jag hade kul i alla fall. Vemod och alkohol är kanske inte den smartaste kombon om man vill dricka "lagom" märkte jag...

Vackra Lovette.

AnnaMaria och Per.

Yvonne och Tomas.

Jag med en cigg i högsta hugg...   

Fy tusan!

Jag kraschade på Yvonnes soffa.

Dagen efter när vi hade vaknat till, jag och Yvonne, och satt i soffan med en kopp kaffe och funderade på vad vi vill äta och vart vi skulle inta vår brunch kom vi på att vi var lite sugna på hotellfrukost. Ett stort härligt buffébord med olika saker att bara ta för sig.

Så i det varckra vårvädret som var förra söndagen promenerade vi ner till Norrabarntorget och Clarion Hotell.

Jag kan inte påstå att jag var så imponerad av deras frukost och brunchbuffé men det fick duga.

När vi var mätta och belåtna och kände oss färdiga att gå gick jag mot kassan för att betala....

610 kr!!!! för två frukostar!!!

Det betyder för en kopp kaffe, tre croissanter och lite ost, som jag åt betalade jag 305 fucking kronor för!!!!

Min baksmälla försvann för att ersättas med annan huvudvärk...

Vårt vardagsrum hemma har under en tid varit belamrat med Mickes nya parkett, hans nya säng och andra diverse saker man behöver i ett hushåll.

I onsdags kom han och Max med en hyrbil och packade in allt.

Jag drog som en avlöning, ville inte vara hemma och se. Orkade inte. Och för första gången på flera veckor så jag någon form av livstecken hos Micke. Han såg väldigt sammanbiten ut.

Jag störtade hem till Giovanni och satt där tills det var dags att gå till jobbet.

Och när jag kom hem sov Micke.

Jag la mig bredvid och grät. Och ingen såg....

Jag har ta mig sjutton gråtit så mycket den här veckan så hela mitt huvud känns som om jag hade tuggumi i det.

Det sista Micke gjorde innan han flyttade ut, som han gjorde i går fredags, var att laga min scooter som dog här i höstas.

Nämnde jag att jag gråter?

Egentligen tycker jag att tiden efter jul har varit fullt upp, men februari började och slutade i ett ögonblick. Och trots att jag inte minns att jag kände mig ledig eller utvildad under hela tiden, så var det små guldstunder när jag tittar tillbaks,

Först och främst har jag äntligen köpt en lägenhet, 1 april får jag tillgång till den. Kan väl säga att den är helt ok, inte vad jag ville ha, men tiden tickade och tillslut la sig väl Micke i ochs sa att jag måste ligga i bättre.

Jag kommer att bo kvar i Orminge, precis som jag ville.

För att fira att jag fått en lägenhet förseslog Yvonne lunch i Forum (men jag tror det var nog mest för att hon var på en intervju där och ville ha sällskap) men vad tusan,

Vi möttes på #Melanders , jag har gått förbi den flera gånger utan att satt mig där, vet inte varför, men nu var det dags att prova nytt och inte alltid ta det säkara, trygga.

Och firar man så firar man, det kändes riktigt busigt att dricka vin mitt på en vardag, men egentligen, varför inte? Ingen av oss skulle ju jobba sen...

Dom godaste räkorna jag har ätit!

Sen skulle ju kontraktet skrivas på, och det skulle också firas, den här gången med Susanne.

Men den här gången på ett säkert ställe, nämligen Herrgårn i Björknäs.

På Herrgårn vet du att du inte blir besviken på maten, förutom pizzan då tydligen.

Jag var nämligen, som omväxling, sugen på kött. Händer väldigt sällan om nånsin och om jag ska äta det när jag är ute då vill jag vara säker på att jag får köttet som jag vill ha det. Det får man på Herrgårn.

Så det blev planka för mig och biff för Susanne.

Susanne tyckte att det även var på sin plats att beställa in champange, dagen till ära, men den enda "champangen" dom hade var mousserade vin, men ett som jag faktist tycker om, så det fick duga.

Firande nr 3 kom kort därefter. Det var när min finaste dotter AnnaMaria fyllde 22år!

Trots att jag inte hade så mycket kläder på mig så kokade jag och svettades hela kvällen och var tvungen att sätta mig framför balkongdörren som konstant öppnades när folk skulle ut och röka.

Så februari slutade i feber...