I Icas nya reklam dyker en kille med Downs syndrom, Jerry.

Det påminnde om när jag för några år sedan skulle på utvecklingssamtal i Olivers skola.

På den tiden åkte Oliver skoltaxi.

När jag hoppar in i baksätet säger taxichauffören att vi skulle åka och hämta upp ytterligare en kille på vägen.

Någonstans nere i Duvnäs kommer en kille med Downs syndrom springande mot bilen.

Han ser mig sittandes i baksätet och saktar ner. Lite tveksamt saktar han ner, går undrandes mot oss och öppnar försiktigt dörren.

Han tittra på mig, jag förstår att jag måste vara den som bryter isen så jag sträckre fram handen och säger:

-Hej, Dina, Olivers mamma..

Killen lyser upp, hoppar in i baksätet och sträcker fram handen och säger:

- Hej, Larry, min mammas son...

AnnaMaria och jag hade varit i centrum.

På väg hem tittar jag upp i skyn och ser ett flygplan på väg, antagligen mot varmare breddgrader, och komenterar med nåt i stil med "Och där är dom på väg..."

Mia tittar upp och säger: "Nja, han håller på att bromsa!"

"Bromsa?!" säger jag. "Du ser väl att han är på väg bort från Arlanda?!"

"Jaha, men ser du inte bromsspåren???"

Här försökte jag förklara för henne att det är inte bromsspår utan avgasspår.

Men natruligtvis visste hon bättre...  

Alla lärare, speciellt dom som undervisar i högstadiet, borde få en tapperhetsmedalj.

Det kan inte vara lätt att motivera trotsiga, hormonstinta tonåringar.

Idag kom Oliver hem och vid middagsbordet brukar vi prata om hur skoldagen har varit.

I NO hade de pratat naturkatastrofer och Oliver skulle förklara tsunami.

"Jag stod i havet och gjorde helikoptern och det skapade en jättevåg i Asien...."

Åh, jag är så stolt....:-/

Började märka av vissa kommentarer runt Mia, inga negativa mer gillnade och undrar tillsist varför.

För ett tag sen, närmare bestämt 11 september, var det maskeradparty och Mia dök upp, naturligtvis utan att tänka efter, såhär..

.  

Av alla dagar och gånger som hon ska på maskerad så väljer hon 11/9 att komma klädd som en arab...

Jag läser på bl a Alex blogg om lilla söta Malte som vaknar och äter på natten och som ligger och jollrar tidigt på morgonen och jag burkar tänka: "Ja, det var tider det..."

Men imorse slog det mig att jag har det ju för 17 likadant!

Ta t ex igårkväll.

Jag går och lägger mig vid 23.30-tiden

Vaknar kl 01 av ett hungrit barn - Max.

Han står i köket och skrammlar.

Går upp på toa.

Ligger och halvslummrar. Kl 01:30, AnnaMaria kommer hem och som den duktiga dotter hon är kommer hon in till mig, knackar mig på ryggen, jag hoppar till, och säger att hon är hemma nu.

Strax efter 2. Jag går upp för att tala om för Oliver att nu är det verkligen hög tid att stänga av TV:n och sova!

Fortfarande någon gång efter 2, Max känner sig ansvarsfull och ställer sig i hallen och visslar efter Athos, hunden måste ju rastas!

Ungefär vid 2:30 tiden blir det tyst här.

Jag sirrar på kl, knäpper på radion lite tyst, jag somnar bättre då.

Kl 03.00 hör jag signaturen till nyheterna. Sen inget mer...

Och jag som gick och la mig i god tid för att vara utsövd...?!

Nu sitter jag här med min kopp kaffe.

Huset är tyst. Alla barnen sover sött.

Snart ska jag cykla ner till Konsum och köpa färska frallor och pålägg.

Sen cyklar jag hem igen, gör iordning frukost och väcka dom små liven så att dom i lugn och ro kan komma upp och äta dagens viktigaste mål...

Jag, vet, ingen behöver kommentera att jag är patetisk, det är något man får med sig från BB tillsammans med födelseattesten...

Kulturkrock!

Mellan min generation och Mias.

Jag hade radion på och där spelade dom Magnus och Brasses "Värkmästaren i magen".

Jag och min väninna skarattade ljudligt. Mia och hennes väninnor såg ut som frågetecken.

"Är det här kul?!" frågade dom

"Det här är humor!" tyckte jag.

Dom tyckte det här var skittöntigt, jag tyckte det var jättekul.

Dom tycker 2 1/2 män är rolig, jag kan titta på den som tidsfördriv, själv tycker jag den är jättetöntig.

Charlie retar mig, en förvuxen barnrumpa som är dum i huvudet, och DET tänder ALLA tjejer på... Jag blir mest irriterad.

Men döm själva, är inte det här det roligaste???

http://www.youtube.com/watch?v=ubOiYIdnlAE

När jag fick Oliver visste jag att det var min sista bebis.

Jag skulle aldrig mer få ett barn.

Aldrig mer amma, aldrig mer gosa med en bebis (och nu minns jag bara allt det roliga) efter honom var det aldrig mer...

Så till skillnad mot Max, som var först, och man ville att han skulle bli stor så försökte man stoppa tiden med Oliver. Han skulle vara bebis så länge som möjligt, typ 13 år...:-/

Iallafall; någongång under helgen så försöker vi ha en filmkväll.

Det har vi alltid haft och tyvärr att nu så saknar det alltid någon, oftast Max.

Men igår var vi alla på plats, jag, Max, AnnaMaria och Oliver. Mysigt!

I fredags så jobbade jag kväll. Mia skulle ut och jag ringer henne och säger "Ta ut hunden innan du går" men eftersom hon var stressad så hör hon "Ta hit hunden när du går".

Så hon dyker upp med Athos på jobbet. Vilket gjorde att jag fick gå hem med honom, det tog mig en timme och en kvart!!! Dumma hund!

Jag satt uppe en stund och gick och la mig vid 23.30-tiden, somnade vid 24 och vaknade 01:03... Sen kunde jag inte sova, jag var vaken hela natten.

När kl ringde lördag morgon var jag fortfarande vaken, och min kropp var såå slut...

Först hade jag ont efter fallet, sen att den inte fått vila ordentligt. Som väl var så skjutsade Micke mig på morgonen, eftersom min cykel hade blivit kvar på jobbet i o m att jag gick hem med Athos.

Jobbade hela dagen fram till kl 17 och cyklade hem igen via Konsum för att köpa gott till kvällen.

Hem lagade mat sen satt vi och tittade på film.

Vid slutet på filmen säger Oliver "Smek mig i håret!"

Nåt dumt vi började med när han var bebis...

Jag lyfte handen med stor möda för att smeka hans hår.

"Nä, jag tycker du har  blivit mycket dålig på det här, klia mig på ryggen istället!"

Det gick inte att förklara för honom, precis som det inte går att förklara för en bebis, att mamma är trött och slut, jag orkar inte, mina armar värker.

Det är något väldigt främmande för honom.

För när han vill ha uppmärksamhet så ska han ha det...

Precis som en bebis... Jag fick som jag ville...(?)

... Ett inkontinensskydd.

Jag för står nu varför hon säger så. Inte bara för att det är reklam för just inkontinensskydd. Jag förstår allt, varför hon inte säger tex "Min familj litar på mig och jag litar på min familj."

Därför att dom sista att räkna med är dina barn!! Därför!

Det är vad jag fick erfara idag:

Jag, mamman, hade cyklat till Orminge C för att köpa lite rolik lektyr till min son Oliver som ska på klassresa imorgon.

På väg hem, i höjd med där Nybackaskolan en gång låg, ser jag Mia längre fram på gatan.

Jag tänkte om jag drar på här så hinner jag snabbt ifatt henne.

Så jag laddade. Jag tänkte ha lite kul också så jag skulle överraska henne bakifrån i min höga fart, så hon skulle bli rädd att en galning var efter henne.

Så några meter ifrån Mia, i världens fart, börjar jag gorma "Aaahhww" typ.

Mia, som har musik i öronen, uppfattar inte riktigt vad det är som kommer utan tar ett steg ut mot gatan, alltså mot där jag kom körandes. Och nu börjar paniken:

För att inte krossa henne svänger jag snabbt och tvärt, i en sån fart att styret fortsatte vrida sig och kom bak och fram.

Cykeln snurrar, jag flyger över där styret skulle sitta, landar med på gatan, gör en kuller bytta, den kanske jag gjorde i luften, minns ej, det gick så fort, glider säkert knappt en meter på asfalten och blir liggandes som en skalbagge på rygg. Jag kunde ha dött, betänk det!

Mia:

-Mamma, vad gör du?! Här vid centrala parken av alla ställen?! Och i dom  byxorna?!

Inte, "Mamma, hur gick det?! Lever du?!" Hon gjorde inte heller nåt försök att lyfta upp mig igen, jag fick kommendera det.

Ok, jag förstår att det var liiite pinsamt för henne framför alla människor, och eftersom jag gormat så drog jag till mig uppmärksamheten redan innan jag föll. Men hela vägen hem beklagade hon sig hur hemskt det var för henne?!

-Ursäkta mig, vem var det som vurpade egentligen?!

Jag kunde tyvärr inte säga så mycket, för hela vägen hem så skrattade jag så jag grät. Jag antar att imorgon bitti när jag vaknar gråter jag bara...

Väl hemma, hon hann knappt innanför dörren, så ropade hon på Oliver för att skvallra.

Oliver kommer ut i hallen, tittar på mig och säger:

"Du menar inte att du var ute och cyklade med dom byxorna?!"

Inte heller han frågar "mamma hur gick det?!"

Vad har vi lärt oss av det här?

Mia, att hon aldrig mer ska kliva av i centrum utan ta 471 på en gång.

Oliver, att han ska kolla min klädsel innan jag går ut, alt klippa sönder i deras ögon det jag inte får visa mig i.

Och jag, att vad som än häder kan jag alltid lita på Attens! :-)