Jag masade mig ur sängen i lördags förmiddag bara för att mötas av en uppsjö flyttkartoner.

Micke hade börjat packa.

Trots att den här dagen var väntad och på nåt sett hade jag sett fram emot den, så var det inte så jag reagerade.

En våg av vemod och sorg sköljde över mig och mina tårar rann typ hela tiden.

Och trots att jag stod mitt i rummet så gick Micke förbi mig flera gånger "utan att se mig".

Tillslut var jag tvungen att ta mig ut ur huset för att överhuvudtaget kunna andas.

Två varv runt i booskogen blev det.

Kom hem igen, nä tårarna hade inte sinat.

Lagade mat och snyftade samtidigt i min ensamhet.

Kände att min ork sinat så jag la mig på sängen och då var det plötsligt någon som såg mig och kom till mig med en massa kärlek, Frasse!

Det fanns fler som ville göra mig på bra humör, ett helt gäng faktiskt som insisterade på att jag skulle komma in till stan och bowla med dem.

Jag kände inte som om jag skulle tillföra något possitivt till umgänget men samtidigt var allt bättre än att vara hemma.

AnnaMaria kom hem och vi pratade lite, plötsligt säger hon att hon ska med. Jag antar att det var som ett slags stöd, och kanske för att finnas där om jag behövde... Hon sa inget bara följde med.

En kväll med gänget, precis vad jag behövde! :-)

Efter att vi lämnat bowlingen, vet jag att vi gick vidare till ett annat ställe, men jag vet inte var...

Och efter att se på korten så verkade det som om jag hade kul i alla fall. Vemod och alkohol är kanske inte den smartaste kombon om man vill dricka "lagom" märkte jag...

Vackra Lovette.

AnnaMaria och Per.

Yvonne och Tomas.

Jag med en cigg i högsta hugg...   

Fy tusan!

Jag kraschade på Yvonnes soffa.

Dagen efter när vi hade vaknat till, jag och Yvonne, och satt i soffan med en kopp kaffe och funderade på vad vi vill äta och vart vi skulle inta vår brunch kom vi på att vi var lite sugna på hotellfrukost. Ett stort härligt buffébord med olika saker att bara ta för sig.

Så i det varckra vårvädret som var förra söndagen promenerade vi ner till Norrabarntorget och Clarion Hotell.

Jag kan inte påstå att jag var så imponerad av deras frukost och brunchbuffé men det fick duga.

När vi var mätta och belåtna och kände oss färdiga att gå gick jag mot kassan för att betala....

610 kr!!!! för två frukostar!!!

Det betyder för en kopp kaffe, tre croissanter och lite ost, som jag åt betalade jag 305 fucking kronor för!!!!

Min baksmälla försvann för att ersättas med annan huvudvärk...

Vårt vardagsrum hemma har under en tid varit belamrat med Mickes nya parkett, hans nya säng och andra diverse saker man behöver i ett hushåll.

I onsdags kom han och Max med en hyrbil och packade in allt.

Jag drog som en avlöning, ville inte vara hemma och se. Orkade inte. Och för första gången på flera veckor så jag någon form av livstecken hos Micke. Han såg väldigt sammanbiten ut.

Jag störtade hem till Giovanni och satt där tills det var dags att gå till jobbet.

Och när jag kom hem sov Micke.

Jag la mig bredvid och grät. Och ingen såg....

Jag har ta mig sjutton gråtit så mycket den här veckan så hela mitt huvud känns som om jag hade tuggumi i det.

Det sista Micke gjorde innan han flyttade ut, som han gjorde i går fredags, var att laga min scooter som dog här i höstas.

Nämnde jag att jag gråter?