Det var inte länge sen jag tänkte på min bekanskapskrets och jag kom fram till att det är lättare för mig att nämna länder i världen som jag inte har vänner ifrån än tvärt om.

Jag gillar olika! Verkligen!

Det finns inget som är så roligt och intressant som olika kulturer.

Jag har vänner från flera länder i Afrika; Etiopien, Somalia, Senigal, Gambia, Negeria, Sydafrika, osv, osv... Vänner från Afghanistan, Bangladesh, Pakistan, Iran, Irak, Turkiet, Kurdistan. Thailand, Filipinerna, Kina. Italien, Grekland, CYPERN, republiker från forna Jugoslavien, Tjekien,  Tyskland, Finland, Zigenare, Sverige, USA, Bahamas, Dominicanska republiken, Cuba. Chile, Peru, Argentina,ja, flera länder i sydamerika etc, etc.. Säkert flera.

Och jag gillar dem alla! Jag blir glad när jag träffar dem och jag älskar deras olikheter. Och när vi är många olika som träffas, då är det som roligast. Alla driver med allas "fördommar" och olikheter/egenheter.

Och sist men inte minst, all god mat man får äta!

Det här var inte svårt att svara på.

Om det här var min sista dag så skulle jag samla alla mina vänner och bekanta runt mig och krama dem alla "hej då".

Jag skulle gråta floder.

Så skulle jag ligga i min säng med alla samlade runt om mig. Tills jag tillslut lämnade in.

Det skulle vara en dag full av ångest av alla dess slag.

En komplex fråga...

Kärlek för mig är att bry sig om någon så pass mycket att man ser genom fingrarna med dennes små irriterande egenskaper.

Mamma är en typ personifiering av kärlek. Vilken person kan irritera dig till vansinne? Gå dig på nerverna. Komma med "idiotiska" förslag. Och ändå är kärleken till mamma näst intill allsmäktig.

Ens barn samma sak. Det finns dagar då man skulle kunna ge dem till "bättre behövande" och ändå är man redo att gå genom skärselden för dem, när som helst!

Sen är det kärleken till mina vänner. Vänner som fyller dig med innehåll. Som balsamerar din själ. (Gud, så poetisk jag blev nu) :-) Vissa av mina vänner har följt mig genom livet. Och även om man inte har kontakt på daglig basis, så finns dom alltid där. Och bara det skapar en trygghet att veta. Jag är väldigt tacksam över dom och för dom känner jag kärlek.

Och så är det kärleken till din partner. Den kärleken är mer skör. Den måste tas om hand för att den hålla. Den ska man aldrig ta för givet. Den är heller inte villkorslös. Den tror jag mer handlar om trygghet. Din partner blir en substitut för din förälder, ditt barn och dina vänner. Han/hon ska vara där och ge dig den vilkorslösa kärleken dina föräldrar gav dig och samtidigt måste han/hon ge dig uppmärkasamheten du kunde ha fått "ute", och så måste han/hon vara en vän.

Alltså, kärlek är så stort. Svårt att svara på, men det är väl ungefär såhär som jag ser på det.

För mig är kärleken inte förärad endast en person. Utan man kan vara kär i många. Lika mycket, på olika sätt.

Jag önskar jag kunde skriva att en middag hos mig var en kulinarisk resa. Det är det inte. Jag är inte duktig på exclusiva maträtter och fina uppläggningar. Det har jag aldrig fått tillfälle att utöva. Vi är alltid så många. Inte bara i famljen, men när det kommer folk hit så kommer oftast många.

För mig har heller aldrig maten varit viktig. Jag bjuder hit folk för jag gillar deras sällskap. Och kan vi äta tillsammans är det bara ännu trevligare.

Maten är bara ett trevligt inslag i gemenskapen. Vill jag äta "trevligt", fint upplagt och få nåt "annat", då går jag på restaurang. Är det inte det dom är till för, förresten?

Hemma hos mig bjuds det på sånt det går att göra mycket av, grillspett, potatisgratäng, smörgåstårta, moussaka, pastasallad osv osv. Allt beroende på.

Japp, det här inlägget gick lätt. :-)

Min mamma heter Maria och min pappa Panagiotis.

Pappa kommer från början från Eratini, där vi numera tillbringar större delen av vår Greklandssemester.

Mamma kommer ursprungligen från Riolo, som ligger på den grekiska halvön Peloponisos.

När pappa med familj kom till Aten så flyttade dom in på samma gata som mamma. Och lite efter det så blev dom ihop, mamma var 14 och pappa 18. Men det dröjde 7 år innan dom gifte sig den 30 september 1965.   För alla er som är bekant med min familj, så vill jag bara säga att snyggingen till vänster på bild är min morbror Leo. ;-)

Mina föräldrar var gifta tills pappa sorgligt nog och utan förvarning dog för sju år sedan, tre månader innan deras 40 åriga bröllopsdag.

Han är väldigt saknad.

Oj, det här blev svårt!

Ja-a, vem var min första kärlek?

När jag försöker tänka tillbaks så är den enda jag kan komma på svenska skridskorproffset Hasse Börjes.

Jag tyckte han var så snygg med sitt "långa" hår.

Min morbror Leos fru Ingegerd kommer från Rättvik så vi brukade vara där på sommrarna. Och där fanns även Hasse... :-)

Jag försökte hitta fotorna på oss, men dom är nog hos mamma i Grekland.

När jag blir så gammal så jag börjar i skolan så försöker jag minnans om det var någon kille i klassen som jag gillade, men jag kan inte minnas. Jag minns att det var någon, men jag var nog inte kär i honom efterom jag inte kan komma ihåg han.

Min första pojkvän däremot minns jag. Han hette Jannis.

Jag heter Dina, som egentligen är en förkortning på Costantina.

Jag är född i Aten, Grekland där jag bodde mina första levnadsår.

Jag har en lillebror som heter Dionysios, eller Sakis om man så vill.

I april 1971 kom mamma, jag och Sakis till Sverige. Min pappa hade kommit hit redan ett år tidigare. Han skulle bara jobba här ett tag, men det fanns mycket jobb då, och tyckte att vi skulle komma hit också. Vistelsen i Sverige skulle bara bli temporär...

Tiden gick och vi blev äldre.

1989 träffade jag Ulf.  på hösten samma år gifte vi oss i Grekland.

  I mars 1990 kom våran älskade son Max och i februari 1992 kom underbara AnnaMaria. Sen var vårt äktenskap över. Men inte vår vänskap. Uffe och jag har alltid varit toppen som kompisar men som par ett stort "no,no".

Efter ett par år som singel träffade jag Hin Håle. Och 1995 kom världens gulligaste Oliver. Innan Oliver var året bedrev jag en lyckad exorcism och HH försvann ur mitt liv.

Efter många lyckliga och glada och mestadels trevliga år som singelmamma träffade jag Micke.

Idag, nio år senare, är jag och Micke fortfarande ihop. Vi bor i ett kjedjehus i Saltsjö-Boo och lever i stort ett sk "Svenssonliv".

Mina barn är idag så pass stora så mamma är inte det viktigaste i deras liv, iallafall inte på samma sätt som förut, och jag har fått mer tid med mig själv och mina intressen, nåt jag inte har varit bortskämd med. Jag ser hur ett nytt skede i mitt är i begynnelsen med massor av utbud och möjligheter. Jag är väldigt glad, att när jag är där, har Micke vid min sida. Ingen annan man skulle kunna ta den platsen!

  Jag på min tvåårsdag, när vi fortfarande bodde i Aten.

Jag letade i bloggen efter en bild och ramlade över ett inlägg: 30 dagar - 30 inlägg. Det var Alexandra som hade börjat med det och i det inlägget antog jag utmaningen. Jag skrev också i det att "jag börjar imorgon". Det var i januari... Oj då!

Men nu verkar det som jag kommer att ha tid, så jag tänkte köra igån. Alltså, 30 dagar - 30 inlägg...

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – 10 dödssynder