Och dessa hundar är folk rädda för...?

Latmasken orkar inte ens resa på sig när han hör någon vid dörren, grymtar lite för sig själv, gör ett varv i sin säng och bäddar lite och lägger sig igen...

Vissa lever ett hundliv.

Har någon läst en patientjournal? Jag vet inte om man måste jobba i vården för att förstå dem, men roligt blir det. Vet inte hur många såna här jag själv har skrivit... Så går det när det är stressigt och man spar in! ;-)

Have fun!

* Söker pga att ha slagit i vänster stortå som nästan har lossnat. Personalen får dock ej dra loss den, då det gör ont.

* Ligger på britsen, påverkad av ont.

* Har huvudvärk i huvudet.

* Har mått relativt bra i gipset.

* Fick dock beskedet om att hjärtat var bra, men att hon skulle återkomma om hon blev medvetslös.

* Poängterar att det är viktigt att pat håller sig ren mellan fötterna.

* Pat har mandolinstor prostata.

* Brunbjörnsstor resistens borttages.

* Pat har små frimärken i vagina.

* Öron skymtar bleka bakom vax.

* Detta var de patienter som blev liggande på mitt skrivbord.

* Gosse med rör i höger öga. Har rör i plastöronen.

* Pat har protes upp och ner.

* Smärta i ryggen kommer när pat ligger raklång med båda benen på rygg.

* Har varit och fjällvandrat. Nedkom med hlikopter igår.

* Pat går med något sånär levande stöd.

* Pat tycker att höger stortå hänger ner något jämfört med de andra fingrarna.

Idag är det fem år sedan min pappa gick bort.

Känns fortfarande overkligt.

Saknar honom som faaan!

Kram pappa, tills vi ses igen....

Den 4 maj hölls en annan Eurovisionsfestival. Det var med Klockgrodor.

Sveriges bidrag kom från Mölles klockgrodskör. Dom vann! Dom tog Europa med storm!

Så, mitt förslag är att skicka dem till nästa års mello. Med rätt stylist och så tror jag dom kommer göra sig ganska bra. Jag menar vi skickade ju Charlotte Pirelli förra året...

Jag jobbade med en tjej igår kväll som var småbarnsmamma. Hon hade en son på 4 år och vi kom in på hur spontana barn är.

Jo, jag vet... Jag kom och tänka på Mia, igen.

Det var när hon var runt 6-årsåldern.

Enda gången dom svarade i telefonen på den tiden var om jag var "upptagen" as in the ladiesroom.

Det var alltid Mia som svarade, Max var för lat och Oliver för liten.

Och varje gång delgav Mia dom som ringde vad jag gjorde.

Och varje gång sa jag åt henne att sluta tala om allt. "Säg bara att mamma är upptagen och fråga om jag kan ringa upp."

Detta höll vi på med länge. Det går inte alltid så fort för damen...*ler*

I alla fall, en dag satt jag där igen och telefonen ringde.

Mia svarar och jag hör till min stora glädje och förvåning att hon säger: "Nej, mamma är upptagen, kan hon ringa upp?"

Personen på andra sidan luren frågade om det skulle ta lång tid och Mia skriker in till mig.

"Mamma, kissar du eller bajsar du?"

Pratade nyss i telefonen med min kompis Ante.

Hon jobbar på en lunchservering i Gustavsberg.

Hon frågade om Alex var med barn.

-Jaaa...? säger jag lite förundrande över att hon inte har hört det.

-Jag fick veta det i veckan som var, sa hon.

Hon berättade att en kille som är elev till Alexandra, skyndade sig in i matsalen och tog sig en smörgås. När Ante frågade om han inte skulle äta mat, sa han: "Nej, jag måste skynda mig till lektionen, Alex blir galen annars, hon är gravid, du vet...."

Hahaha... Underbart! :-)

Jag trodde jag var den enda hormonstinta här, men så visar det sig att vi är två!

Alex, du kan hoppa upp här och sätta dig bredvid mig! ;-)

Är det inte så  det heter?

Den där jäkla cykeln kommer att bli min död...

Den är som sagt automatväxlad numera och slår om hela tiden.

Jag har ingen kondis att cykla på trean, inte ens på tvåan uppåt.

Nu kan jag inte ens se lite sportig ut när jag cyklar, för det orkar jag inte, så jag fincyklar som en annan fröken..

Igår morse, på Skurubron, när jag cyklade i godan ro med ljuv musik i öronen, fick jag en känsla av att jag har något bakom mig.

Jag vände mig om, bakom mig hade jag ett band av folk som ville förbi. Tre cyklister med sprotkläder som ville komma förbi mig och två mopedister, alla irriterade.

En av dem pekade att jag skulle cykla på andra sidan.

-Gör det själv för fan! Jag var ju först på bron, ser du väl!!??

Jag skulle be Micke åtgärda felen på min cykel, men han är borta över helgen... *suck*

Nåväl, den är lite trögtrampad och min tunga hänger som en slips när jag cyklar numera, men vad gör det.... JAG VANN JU!!! :-)

För många år sedan brukade jag och Sus täval med olika killar längst nynäsvägen. Det blev tillsist så att ryktet spred sig och olika killar åkte och leta efter våran bil på kvällarna, eller rättare sagt Sus bil.

Det var lite canonballrun över det hela.

Men det var som sagt många år sen.

Igår, när jag som vanligt cyklade till jobbet, tyckte jag mig höra ett "öööhh".

Först brydde jag mig inte så mycket, jag cyklade på i lugnan ro. Men när jag började känna mig förföljd så vände jag till sist på huvudet.

I en svart cityjeep satt ett gäng grabbar i 20-årsålern.

Retsamt höll dom samma tempo som jag samtidigt som dom tittade, skrattade och rörde sig till musiken som spelade högt ur deras högtalare.

Jag tittade på dem och log tillbaks. Min första tanke var att ignorera dem, men så fort jag försökte med det så pockade dem på min uppmärksamhet.

Jag tittade på dem igen, log och tänkte "Do you wanna play? Let´s play!!

Och jag började öka farten, vid det tillfället kom vi i höjd med Centralfiket och nedförsbacken började. Jag ökade växeln på min cykel och började trampa nedför backen, dom hängde på.

Strax innan Skurubron fick dom rödljus och var tvungna att tvärbromsa.

Jag vände på huvudet och hånflina till dem där jag dundrade fram i världens fart, tills jag såg att jag inte bara kom till en korsning med rödljus jag med, dom håller på att lägga nytt asfalt där också.

Jag ställde mig på bromsen, vid det här laget har jag sån hög fart att det går inte att få stopp på cykeln, bakpartiet går som en fiskfena åt vänster och höger, jag glider fram, flyger över trottoarkanten, skumpar fram i det ojämna väglaget, stegrar upp för nästa trottoarkant och kommer till början av skurubron, där det går uppåt...

Vid det här laget hade dom fått grönt ljus och börjat rulla igen.

"To the end!" tänkte jag och trampade på upp för backen, över skurubron, och där den slutar kommer en nerförsbacke och våra vägar skilljs åt.

Jag låg hela tiden en billängd framför dem. Och vid nedförsbacken i slutet sträckte jag upp armarna segeraktigt i luften så dom skulle se att jag vann!

Sus, du kan vara stolt, jag höll vår fana högt!

Efter den turen märkte jag att min cykel saknar en eker, mitt "sittpart" är ömt, min treväxlade cykel är numera automatväxlad, den slår om när den vill och hur den vill.

Men jag vann! Och, Sus, vår fana svajar fortfarande på toppen! ;-)