Oliver ringde mig på jobbet idag och lät chockad. Jag kunde inte riktigt höra vad han sa från början. Det enda jag hörde var: ...hmhmhmh...pappa död...

Till slut lyckades jag uppfatta att Filips pappa var död. Mankan?! Aldrig! Han levde ju i torsdags!

Men i lördags gick han bort. Helt ofattbart. Stackars Filip! Den enda tryggheten han hade i livet var just Mankan, och nu finns han inte mer.

Min pappa gick bort när jag var 36 år och jag tyckte det var hemskt. Vad ska då inte en tolvåring tycka?!

Och jag själv, jag har hela kvällen gått och tänkt om jag kunde ha gjort något? Något bättre eller något annurlunda... Men det kunde jag ju inte. Jag tog ju medvetet avstånd från den familjen emmelanåt för att jag inte orkade med dem. Vad för slags vän gör det mig? Men jag orkade inte virvla runt i Mankans medberoende. Åsas grava missbruk och dessa stackars barn. Så ibland var jag tvungen och bryta. Dra mig därifrån för jag visste inte vad jag skulle göra med all min frustration. Men jag borde kanske inte varit så svag. Jag borde kanske stått på mig, och stöttat Mankan bara för stöttandets skull..?

Jag vet inte. Spelar ju ingen roll nu.

Men man tänker  ju; är man bara en god medmänniska i situationer som man kan behärska?

Isåfall är man nog inte så god människa som man tror att man är trots allt...

Jag hoppas det finns ett Nagiala och att Mankan är där, för är det någon som är värd att komma dit så är det han.

Vila i frid.