I onsdags skulle Yvonnes mormor Eivor begravas.

I Enköping.

Jag skulle med för att visa mitt deltagande och respekt till familjen men också ifall Yvonne ville ha stöd.

Jag är ett dåligt stöd på begravningar.

Även om personen var gammal och hennes tid på jorden slut, så är det ändå nåt sorligt över det hela.

Prästen var en ung kvinna och med mjuk och len röst höll hon ett fint tal.

Sen hörde jag Vickie börja snyfta. Då var det kört, då kom mina sympatitårar.

Vila i frid, Eivor!